Vinden talade till mig

När solen sjönk ner bakom horisonten ikväll, då stod jag på Lernacken och blickade ut över Öresundsbron och Malmö, med mig var endast vinden och regnet.
Det är något majestätiskt med denna plats, jag besöker den ofta när jag är här i Malmö.
Varje gång jag är där så talar vinden till mig, det är som jag förstår mina tankar bäst där, och därtill så är ensamheten på utsiktsplatsen så rogivande. Det finns dock skillnad på ensamhet och ensamhet,...  just nu är ja ensam på ett väldigt nedbrytande sätt, trots att jag aldrig egentligen är utan folk omkring mig.
Trots detta faktum, att aldrig vara fysiskt ensam, så känner jag mig isolerad, jag känner mig tom.

När jag är ute på mina promenader, när jag sitter på bussen, på flyget eller på tåget; då får jag alltid underbara tankar som jag  vill skriva om här, men av nån anledning gör jag aldrig det. Jag tror att om jag skulle skriva tankarna mina här så kanske jag får mer respons än i dagsläget, men samtidigt så är det mina tankar, mina egna som är för mig och de närmsta, inte att strös runt inför vem som helst. 

Situationen har inte ändrats mycket sedan sist, fortfarande in a tight spot.
För varje dag känner jag mig mindre och mindre lycklig. Det är väldigt svårt att behålla fokus när man lever såhär.
Jag längtar efter att flytta hem till Malmö igen, jag längtar efter att ha mina vänner nära mig och min flicka en cykeltur bort.
Men det kommer inte hända mig, inte på många år.

Jag undrar vad det ska bli av mig...  och När det ska bli av mig.


Kommentarer
Postat av: Nadia

Jag satt precis och gnällde i min blogg över hur alla andra är så tråkiga och enformiga i sina bloggar. Och så hittade jag din där du skrev att vinden talade till dig.....
Jag kommer kunna sova gott i natt. Jag älskar när folk skriver fint

Postat av: Nadia

hahahaha vad glad jag blir (:

2007-07-03 @ 00:12:05
URL: http://nadiwallin.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback